O'Ren Ishii

Ikväll är jag O'Ren Ishii i mina tankar. Och jag har ett samurajsvärd.

uh

Den här dagen alltså.
Vilket bakslag.
Ogilla livet.

Känslig

Alltså vad är det här...
Har blivit så känslig att jag inte ens kunde titta på när hästarna blev spetsade i Braveheart alldeles nyss.

Tidigare i veckan fick jag för mig att det spökade i lägenheten då sovrumsdörren på ett mystiskt sätt stängde sig utan att jag hade rört den.
Det hjälpte inte direkt att jag tidigare sett trailern för Annabelle och var tvungen att hålla koll på sambons Televinkendocka i skåpet under hela kvällen.

Inga mer skräckfilmerför mig.

Såg Gravity igår och blev så stressad på grund av alla scener utan luft och under vatten att jag blev alldeles yr. Jag håller alltid andan när personerna i filmen också gör det.
Dumt, jag vet.

MENS

You may hate me for this one.

Men det är helt ok.

På sista tiden har mensen uppmärksammats väldigt mycket i olika medier.

Det är bra.

Menstabu kan göra mycket skada, speciellt i vissa delar av världen där man har ett mycket olikt synsätt på mens än i väst.

Självklart finns menstabun  här också, men på ett annat sätt.

Jag har aldrig blivit isolerad för att jag har haft mens.

Har jag varit isolerad under min menstruation har det varit självvalt.

Jag gillar inte min mens.

Den ger mig huvudvärk. Den gör att det känns som att jag ska gå av på mitten av smärta. 

Den gör mig på dåligt humör som jag inte kan kontrollera helt och fullt.

Sånt stör mig allmänt, det kanske bara är jag men jag känner mig mycket mer tillfreds med livet i allmänhet när jag kan kontrollera mig själv och min tillvaro.

Detta är ju självklart individuellt.

Det är helt ok att tycka om eller till och med älska sin mens.

Det är ju trots allt ett tecken på att kroppen fungerar som den ska.

Däremot vill jag också passa på att poängtera att det är helt ok att INTE tycka om sin mens.

Att tycka om/inte tycka om saker är som sagt högst individuellt och inget som någon annan ska bestämma. (Även om man självklart gärna vill att alla ska tycka likadant som en själv.)

Ibland känns det däremot inte så då man idag, (åtminstone jag) nästan dagligen kan läsa uppmaningar på facebook om att man borde älska sin mens eller sin menskopp.

Ja. Jag känner mig lite som en outsider. Är det helt ok idag att skylta med att man gärna skulle byta bort sin mens totalt?

Att ha mensritualer och få styrka genom sin mens är nog tyvärr inget för mig. Mens för mig är precis som allt annat blod i kroppen, blött, rött och lite kladdigt. Jag gillar inte kladd, vare sig det är för att mina fötter är svettiga efter en hela arbetsdag, för att jag blöder näsblod eller för att mina händer är nerkletade med salsa för att jag vägrar äta tacos med bestick.

Jag skäms inte för att gå och köpa tamponger.

Men jag förstår verkligen inte uppmaningarna till att tycka om sin mens.

Jag har en väldigt rå och torr humor, det erkänner jag och det kanske är därför som jag inte tycker att Kobras exempel på roliga mensreklamer alls är roliga.

Men bra dör dem som uppskattar dem och jag håller absolut med om att det borde finnas lite variation i hur tex tampongreklamer ser ut.

Jag stödjer kampen mot menstabu, men hoppas att alla kommer ihåg att det man själv tycker inte automatiskt kan appliceras på alla andra.

Guatemla

Guatemala är det där landet där jag kommer ifrån.
Det där landet där all skit händer medan vi sitter på våra överviktiga Ilandsproblem-arslen och klagar över att vi inte orkar och hur jobbigt livet är.
Jag orkar snart inte heller höra mer, varken av allt klagande eller av alla hemska saker som händer min familj utan att jag kan vara där för dem, utan att kunna göra någonting vettigt.

Min familj är bara en i mängden för alla biståndsorganisationer.
Tro mig. Jag har försökt. Vet inte hur många timmar jag suttit, författat mail till jurister, ambassader, amnesty, you name it.
Men det fungerar inte. Och jag förstår det.
Hur sjutton ska någon kunna hjälpa min familj när hela världen ser ut som den gör.
Men just nu skiter jag i det.

För den här gången slutade det med en död man, en kusin som måste växa upp utan pappa i ett land utan någon egentlig möjlighet till ordentlig framtid eftersom en styvfar nu måste försörja två familjer och se till att alla barn får gå i skolan.

Och till slut är jag all hjälp de har kvar. En student som arbetar ihjäl sig på fritiden, med pengarna öronmärkta till kontantinsats.

Jag vet att man kan göra mer saker, anordna grupper på facebook för att samla in pengar, men den här gången var det inte det som var det största problemet.
Problemet är att det finns för många orättvisor i världen och att vissa är mindre värda än andra. Och att korruption ibland kan förgöra en hel familj.

Just nu känner jag mig så äcklig över att jag var den som fick så mycket mer här i livet. Tanken om att jag inte kan rå för det är inte mycket värd nu.
Det är svårt att känna sig tacksam över det liv man har fått när man vet att det är så många andra som förtjänar det exakt lika mycket, om inte mer än man själv gör.

Liv & Ingmar

Såg Liv & Ingmar för någon vecka sedan.
Mycket bra. Kändes i hjärtat.

"Vi gör varandra levande. Vad gör det då om det gör ont?"

Snart så.

Inget fokus kvar.
Tänkte stiga upp tidigt och plugga in det sista.
Har istället ägnat 2 timmar åt att undersöka hur man går tillväga om man vill vaccinera sig på plats i Taiwan.
Missade nämligen att ta första sprutan för Japans encefalit pga feber.
Sen blev det mycket att göra, sen "jullov" och sen feber igen, nu ca 3 veckor i rad.
Och man får ju inte vaccinera sig när man redan är sjuk.

Så. Bäst att göra det i Taiwan och spara ca 1000 kr.
Men så lätt var det inte.
Ska undersöka saken vidare. Tydligen anser man i Taiwan att det är lika farligt att ta vaccinet i vuxen ålder, som att få själva sjukdomen. Varför tar vi exakt samma vaccin utan konsekvenser i Europa?
Antingen överdriver taiwaneserna eller så vet inte lokala VC allt om vaccinet.
Kanske får narkolepsi?

Bättre än att dö åtminstone.